unattending

Ensam, ryser, i en värld som ej går att förstå. Kal och bländande mörk.

Jag ser fåglar i fjärran, svåra att urskilja från skogens vegetation. Jag springer men snubblar, går men kommer ingen stans, jag fortsätter ihärdigt men vårat avstånd går ej att rubba.

Kylan drar in i en kompakt dimma. En klar kontrast mot den dova grönskan men när den omsluter skogen försjunker allt i ovisshet och allt blir oklart.

Själslig beskärning

Likt cancer växer min kropp och ändrar form. Vinden vänder och så gör formen på mitt ben. Snön faller och lika så mitt antal armar.

Böljande likt havet. En form ständigt i svängning.

Hur ska jag kunna klättra upp för dessa kullar utan att känna mina händer, eller armar,

utan att veta att jag har armar.

Vitt

Vit rimfrost, nattens frukt från vår outtröttlige ande.

En skör slöja av orördhet, en oskyldighet.

Men instängdhet får de mörka undertonerna att bubbla, tyst, omärkbart under ytan.

Men endast ett försök till att vidröra,

känna, att fånga eller uppleva denna slöja, denna förevigade andan av Rimfaxe,

får den att fly.

Väcka den underliggande svarta smaragd.

Slöjan av oskyldighet försvinner vid första beröring. Kvar ligger en sammanbiten skärva av det som en gång var orört.

Under molnen

En glänta bland molnen. En handfull solstrålar rinner ner över mig. Min utsträckta hand i ett stillsamt försök att hitta något greppbart, något med tyngd, någon värme.

Tårarna väntar på att få tindra. Men varför? Vad har de gjort för att förtjäna en plats i ljuset. Solen har redan gått vidare. Snart sköljer regnet ner över mig. Himlen mörknar i avsmak. Vem är jag att ta dess uppgift. Vem har rätt att fälla andras tårar.

cruelty

Regn regn som sköljer i själens köttsår. Vinden sliter tafatt i allt den passerar.

Mord på själar?

Sen när blev det mer rättfärdigat?

Vad gör oss farligast?

Vår förmåga att mörda den fysiska människan

eller det psykiska våldet?

Mörker,

en svärta som sprider sig över min själ.

Solens strålar bränner mig med en fräsande ilska

inte äns månen ljus står mig fast.

Hennes strålar skummar världen i långa skuggor.

Ensam står jag kvar.

Väcks av ljudet från min eroderande insida.

Grus som letar sig in i livets hjul.

Inte äns tiden verkar passera förbi normalt.

Dammets slöja lägger sig över mina ögon.

De ögon som varje morgon

öppnar sig trängtande efter att se ditt ansikte

framför mig.

Den värme du strålade står mig ej längre kvar. Ack nej utan en annan gestalt står framför mig. Med ett kallt blekt ansikte med mörk klädnad. I denna vindarnas stad. Så vindhärjad att ingen ser han längre. De endast passerar förbi ovetande. Men han ser mina öppna ögon, de som inte bär vanans bindel.

Likt iskalla dolkar skär nordanvinden

djupt in i den ruin, som en gång var ett barn.

Blodet från min kropp blandar sig med det tindrande blå vatten som omsluter mig. Tindrande av månens kalla sken. En sista gång bestjäler hon min ensamhet. Långt ner i purpurdjupet så tar skuggan min ett tyst farväl av min rödflammande siluett och försvinner mot det tunga mörkret. Ett stillsamt regn försöker skölja bort den svärta som är jag. Men slaveri, mord eller misär kommer inte dölja de ärr jag jorden åsamkat. Endast tidenstand skall min skuld förtära.

Photoshop

20090218

På promenad genom de gångna känslors trädgårdar.

Gilla det, hata det. Vilket som så förblir det använt där utanför din bubbla och förvränger folks förevigade stunder.