Stilla fjädrar

Graciöst glider du förbi mig, ritar cirklar, vänder och av slutar med piruetter. Du visar upp din kropp, gestikulerar och lockandes glider iväg.
Kvällen är sen och du snörar av dig skridskorna och vandrar hemåt.
Kvar, lämnad, ligger jag, på rygg blödandes. Min kropp sönderskuren av dig, ditt rituela dans mönster inristat i min kropp.

Min himmel är utan stjärnor. Min dag utan ljus.

Springer på ängen naivt viftande med armarna. Jag vill bara hålla dig, om famna dig. Men du flyger bara vidare, flaxandes med dina vingar dränkta i en färgkaskad utom mitt färgspektra. Flyr flyktigt från blomma till blomma, ständigt en bit före, utom räckhåll. Varför vill du inte låta mig ta i dig?

Timor in est sera

Ensamheten förtär mig. En svärta kryper upp mot mig som om ett bläckhorn välts över det pappersark som är mitt liv. Febrilt försöker jag skydda mina fraser men oroar mig för att de redan blivit dränkta av den svarta våg som kryper mot mig. Att de blivit ändrade, fläckade, utsuddade, försvunnit. Som om jag har bleknat i jämförelse mot den kontrastrika våg som rullar fram längs horisonten. Att jag inte klarar att hålla dem kvar utan de sugs in i de svarta hav som med fjärran röster lockar.