unattending

Ensam, ryser, i en värld som ej går att förstå. Kal och bländande mörk.

Jag ser fåglar i fjärran, svåra att urskilja från skogens vegetation. Jag springer men snubblar, går men kommer ingen stans, jag fortsätter ihärdigt men vårat avstånd går ej att rubba.

Kylan drar in i en kompakt dimma. En klar kontrast mot den dova grönskan men när den omsluter skogen försjunker allt i ovisshet och allt blir oklart.

Själslig beskärning

Likt cancer växer min kropp och ändrar form. Vinden vänder och så gör formen på mitt ben. Snön faller och lika så mitt antal armar.

Böljande likt havet. En form ständigt i svängning.

Hur ska jag kunna klättra upp för dessa kullar utan att känna mina händer, eller armar,

utan att veta att jag har armar.